Konstarten
Så följer du en flamencoshow
En första lyssnarguide: cante, toque, baile, compás och jaleo – vad var och en gör i en flamencoshow och hur du följer dem från din plats.
Reservera dina platser på Palau Dalmases ↗Vad flamenco är
År 2010 tog UNESCO upp flamenco på sin lista över immateriellt kulturarv och beskrev det som en konstform som förenar sång, dans och musik. Dess hjärta ligger i Andalusien i södra Spanien, med rötter i Murcia och Extremadura. Den är nära knuten till den gitano-gemenskap som spelade en avgörande roll för dess utveckling, och den förs vidare genom familjer, sociala grupper och flamencoklubbar. En show i en stad som Barcelona presenterar den traditionen på en scen.
Cante: sången
Sången är flamencons centrum. UNESCO noterar att den sjungs av män och kvinnor, helst sittande och utan bakgrundssångare, och att texterna är korta, enkla och uppriktiga och bär känslor från sorg och rädsla till glädje. Sångaren kallas cantaor eller cantaora. Flamencosånger är organiserade i palos, stilar definierade av rytm, tonart och ursprung, och det finns över femtio av dem. De mest allvarliga grupperas som cante jondo, eller djup sång.
Toque: gitarren
Gitarristen är en tocaor, och inom flamencon har gitarren sedan länge gått bortom enbart ackompanjemang. En gitarrist sätter tonaliteten, rytmen och tempot med en kort introduktion, ackompanjerar sedan sångens verser och spelar falsetas mellan dem – korta melodiska fraser som fungerar som mellanspel. Flamencogitarrister korsar ofta benen och håller halsen nästan horisontellt. De använder också gitarrens skyddsplatta som slagverksinstrument, vilket förstärker rytmen under dansarna.
Baile: dansen
UNESCO beskriver dansen som en av passion och uppvaktning som spänner från sorg till glädje, med en komplex teknik. Fotarbetet, kallat zapateado, bokstavligen en fotstamp, är en del av många danser. Vissa danser följer en bestämd form. En klassisk form från Cádiz går genom en entré, en promenad runt, en tystnad, en livligare del och sedan fotarbetet. Du behöver inte känna till strukturen för att njuta av den, men att lyssna efter tystnaden hjälper.
Compás: rytmen
Den rytmiska cykeln kallas compás, och det är ramverket som håller en flamencoföreställning samman. Många palos räknar tolv taktslag, med betoningarna placerade på olika positioner, vilket är anledningen till att en palo kan låta så annorlunda jämfört med nästa. Den livliga dansformen från Cádiz räknar tolv taktslag i ett raskt tempo. Bulerías, en snabb tolvslagig form som uppstod bland romerna i Jerez, avslutar ofta en flamencoträff med kraftfull dans och handklapp.
Palmas och jaleo
Handklapp, kallade palmas, och de uppmuntrande tillropen kända som jaleo är en del av musiken. Kastanjetter, handklapp och fotstampningar är den percussion som UNESCO listar tillsammans med gitarren. Ropen olé som artisterna ropar till varandra är ett tecken på uppmuntran, och ordets ursprung är omdebatterat. Federico García Lorca skrev om en mystisk, svårdefinierad laddning i en föreställning som han kallade duende, vilket flamencoartister och publik fortfarande talar om.
Hur en kort föreställning byggs upp
En typisk flamencokonsert med sång och gitarr är en serie stycken i olika palos snarare än en följd av separata sånger. Varje stycke är en uppsättning verser, kallade coplas eller letras, med gitarrinslag mellan dem. Gitarristen inleder med en kort introduktion som sätter tonaliteten, rytmen och tempot, och sedan kommer sångaren in. I en föreställning på under en timme med dansare kan man förvänta sig två eller tre kontrasterande stämningar, från långsam och tung till snabb och lätt.
Var tablaon kommer in
En tablao är en plats där flamencoshower framförs, och ordet betecknar också den träplattform som en dansare dansar på. Tablaoscener utvecklades under 1960-talet i hela Spanien och ersatte cafés cantantes, nattbarerna där flamencounderhållning blev ett yrke från mitten av 1800-talet. Idag kan en tablao vara ett litet rum med en drink, en grotta, en teater eller, som på Palau Dalmases, ett historiskt palats.
Källor